Min förlossning
Känner att det är dags att få ner det i text nu innan jag glömmer bort allt, känner att det redan börjar suddas ut lite ur minnet.
Allt började på lördag morgon (12 april) jag vaknade av att jag hade sammandragningar och det gjorde ont som en mildare mensvärk. Jag blev klarvaken på en gång, var det på gång nu? Rädsla, förväntan, glädje, panik! Allt kom samtidigt, försökte somna om - gick inte alls. Vid 6 tiden kom värkarna var sjätte minut och det började göra ont. Jag gjorde en lyxfrukost och försökte tänka på annat, tog en dusch och då tror jag min slemprop gick. Det blev iallafall väldigt kladdigt.
Värkarna fortsatte att komma var sjätte minut hela förmiddagen och sen avtog det till var åttonde, Inaki tjatade hela tiden att vi skulle åka och kolla satt allt var okej men jag tyckte det kändes onödigt eftersom värkarna inte var så täta ännu men han övertalade mig iallafall, lockade med att vi kunde köpa mjukglass på vägen.
Vi åt på mcdonalds i Inka och sen åkte vi till förlossningen, hade inte med mig bb-väskan eller nått för jag visste att det inte var dags ännu. Blev iallafall satt i en sån maskin som kollar bäbisens hjärtslag och värkarna, vet inte vad den heter? Allt såg iallafall bra ut och dem sa att vi skulle komma tillbaks när värkarna var tätare eller om vattnet gick.
Natten mot måndagen vart väldigt sömnlös, jag hade värkar var åttonde minut ungefär och dem började göra väldigt ont men dem kom inte så ofta så det var bara att vänta!
Vid sju på morgonen ungefär så gick mitt vatten men det var inte så mycket så jag var inte helt övertygad på om det var de eller ej, anyways så åkte vi till BB och jag fick först sitta i den där maskinen igen tills dem hade tid att undersöka mig. Då såg man att mitt vatten hade gått men eftersom det var så långt mellan värkarna så fick jag välja om jag ville va kvar eller åka hem ett tag, jag valde att åka hem ett tag.
Hemma så började det göra jäkligt ont och jag ville bara vara i fred, försökte vila så mycket som möjligt men det var ju inte så lätt när det gjorde så ont. På eftermiddagen hade dem fortfarande inte börjat komma tätare men jag var trött och less ( hade ju vaknat vid 4 på lördagsmorgonen och knappt sovit något sen dess) så vi bestämde för att åka in på riktigt, tog alla väskor och hoppade in i bilen mot Inka! Värkarna under bilfärden var hemska, måste ha varit sättet jag satt på men usch vad obehagligt det var. Huvva..
För tredje gången kom vi till akutmottagningen och dem kom och hämtade oss till bb, jag fick sätta mig i maskinen igen och sen undersökte dem hur öppen jag var, hade inte hänt så mycket sen morgonen. Hon förklarade att jag skulle få ett rum på bb och om det inte hade kommit igång på tisdagmorgonen så kunde jag bli igångsatt om jag ville.
Jag blev skjutsad i rullstol från förlossningen till bb, väl där fick jag ett rum med en annan tjej. Hon kunde inte heller spanska, eller engelska.. Bara arabiska och eftersom min arabiska inte är på topp var det teckenspråk som gällde!
Det var iallafall väldigt fint och fräscht där, Inka har ett ganska nybyggt sjukhus.
Väl på bb hade mina värkar nästan avtagit helt vilket var väldigt skönt! Kunde äntligen få några timmars sömn och samla lite krafter till morgondagen. Jag sov i sängen och Inaki i en fotölj.
Morgonen så åkte Inaki hem och duschade, jag fick frukost ( visade sig att det var det ända jag skulle äta den dagen hade jag vetat det hade jag kanske ätit lite mer)
Detta fick jag i mig, sedan kom en rullstol och hämtade mig! Upp till förlossningen, Inaki mötte mig där och vi fick komma in i ett "förlossnings"rum. Jag fick ta på mig en sjukhusskjorta och vara utan trosor haha..
Vid 9-tiden ungefär satte dem in droppet med det som sätter igång förlossningen, jag var kopplad till den maskinen som mätte mina värkar/ barnets hjärtljud hela tiden.
"Let's do this" innan jag visste vad som väntade,fortfarande råtaggad!
Denna följde med mig även på toa, bökigt!
från början så var det mest väntan och värkarna var inte så farliga, jag kunde ta dem bra genom att andas och tänka positivt. Barnmorskan ( som btw var hur söt som hellst) ökade sakta upp intensiteten på värkarna med att öka droppen. Sakta började smärtan komma högre och högre, vid 2 tiden så skulle hon kolla hur öppen jag va och då vet jag inte exakt vad hon gjorde, jag antar att hon "tog hål" på något för ut kom jätte mycket fostervatten - det liksom forsade ut mig. Denna vätska var lite grönfärgad och det förklarade hon berodde på att bäbisen bajsat där inne, oftast inget farligt men man måste bara vara lite mer försiktig och ha lite bättre koll.
Nu började värkarna göra jävligt ont, det gjorde så ont att det bara "ringde" i hela huvudet. Det är omöjligt att beskriva den smärtan jag kände , jag ville helt ärligt ta livet av mig! Jag var så jäkla sur på alla kvinnor - varför hade ingen sagt till mig hur ont det faktiskt gjorde?? Jag ville bara dö, hur skulle jag klara av det här? Varje gång det började trappa uppåt på värkmätaren och jag förstog att en ny värk var på väg så kände jag sån hopplöshet. Aj, aj, aj. Det ända jag tänkte var snälla låt detta vara över nu, jag orkar inte mer! Som om inte smärtan var nog så bara rann det fostervatten ur mig hela tiden som nån fontän, jag kände mig så äcklig och ofräsch + att jag hade så otroligt ont . ( I Spanien använder man inte lustgas, kanske hade hjälpt lite?) Jag hade också fått feber nu så jag fick en till drop-påse inkopplad med antibiotika. Det var så hemskt, usch!! Förskräckligt är ett milt uttryck.
Vid fyra tiden sa barnmorskan att " du måste själv säga när du vill ha epidralen (stavas?)" NUUU!! Allt som kan tänkas ta bort iallafall lite av detta, jag tänkte snälla Gud hjälp mig! Jag klarar inte mer.
Vid 5 tiden kom ett helt gäng in i rummet, antar att det var läkare? Jag var helt borta i smärta men dem tvättade först ryggen och sen sa dem att jag skulle kuta med ryggen och vara heeeelt stilla ( hur lätt är det när man får en värk? Fett svårt ska jag säga er) kände att det rann blod längst ryggen när dem satte in den, vet inte om det är normalt? Brydde mig inte alls då förtillfället, Efter dem satt in denna epidral så dämpade dem belysningen och la upp mina ben, puffade till kudden och när den väl kickade in HALLELULJA omg det bara tog bort ALL smärta, jag kunde bara känna att magen blev hård under värkarna INGEN smärta alls. Det var så underbart, nu var det bara att vänta tills jag va tillräckligt öppen.
har hört att denna bedövning kan sakta ner värkarbetet men här vart det tvärt om. Nästan på en gång började jag känna att det tryckte neråt men eftersom jag var så bedövad så kände jag inte riktigt fast ändå gjorde jag det (haha låter jätte flummigt men det var så det kändes) jag tryckte på knappen så kom tjejen och hon kollade hon och mycket riktigt så var jag fullt öppen. Från typ 3 cm innan epidralen till fullt öppen på väldigt kort tid, fick värsta adrenalin kicken! Nu är det nära.
Härifrån är mitt minne lite suddigt, vet inte om det var från bedövningen eller adrenalinet men jag kände mig typ lite "full", salongsberusad, lagomt mysig bara ;)
Hon gjorde iordning allt som behövdes, sängen ändrades så att jag satt lite mer och sänktes i andra ändan så hon satt där. It was time to push! Och det gjorde jag, tre gånger kanske på varje värk. Det var väldigt svårt för jag kände ingenting downstairs, "krysta" "krystar jag??" Haha ja det gjorde jag tydligen men jag kände ingenting, bara ett svagt tryck neråt. Jag har ingen aning om hur länge jag krystade, plötsligt var rummet fyllt med människor. En barnläkare var där, barnmorskan, en till barnmorska, hon som satt epidralen, en annan doktor. Fullt hus! Vet inte om det är normalt eller om det var för att jag hade feber + det där med fostervattnet? Iallafall fick jag ett tjockare band ovanför sängen som jag kunde dra i samtidigt som jag krystade och det hjälpte, nu var han nästan ute och jag tryckte och plötsligt så var han bara ute! (20.12 den 15 april) Det kändes som 1 minut men tror det var kanske 3 sekunder, han var helt stilla och alldeles blå, inget skrik och jag hann tänka " han är död" jag tittade på Inaki med panik ska det vara såhär? Varför rör han inte på sig? Dem klippte navelsträngen på en gång och barnläkaren tog han till sidan och såg inte men det lät som att han sög upp nått med en sån sug dem använder hos tandläkarn och då kom skriket! Och han började sprattla som en liten fisk, kännslan jag fick då var obeskrivlig lättnaden, lyckan omg jag gjorde det!! Fort efter det fick jag han inlindad i en filt och jag fick hålla i honom för första gången och äntligen se denna lilla person som jag haft inuti mig i 41 veckor och en dag. Det var så sjukt! Det var så underbart, lyckligaste stunden i mitt liv. Han var så fin och lugn, bara låg och titta på mig<3 Dem fixade till mig där nere och sen "fixade" dem till Leonard. Han fick en liten tröja och en mössa.
Han vägde 3860 gram och var 52,5 cm lång!
Det var en ny barnmorska som tog hand om mig efter hon kunde jätte bra engelska och såg exakt ut som Malins mamma, kändes tryggt ;) sen kom dem med min säng från bb och vi blev rullade dit!
jag och min lilla Leo <3
Men såklart så var all smärta värd den fina belöningen man fick, min älskade son! Det underbaraste man kan tänka sig. Jag är så tacksam att det gick bra, att han kom ut som den friska fina lilla pojken han är<3 jag tackar Gud varje dag! Så lycklig gör han mig, min fina Leonard.
Kommentarer
Postat av: Moster
Vad du är duktig på berätta, jättekul att läsa. Kram
Svar:
Nadja på Mallorca
Postat av: Susanne W
Kul att läsa!
Svar:
Nadja på Mallorca
Postat av: linnea
fint att man fick läsa om din förlossning. stor kram till dig och familjen<3
Trackback
